Josephine Palmans tal på första maj
Missade du första maj?
Här kan du ta del av ett av de uppskattade talen:
”Hej! Mitt namn är Josephine Pahlman och jag kommer från Ung Vänster Skåne.
Den 1 maj är arbetarrörelsens internationella högtidsdag. I över 100 år har vi uppmärksammat
denna dagen genom att fira, att minnas våra saknade kamrater och att demonstrera. Ja, jag
säger vi – för även om detta är första gången du firar 1 maj, eller om det är din femtionde
gång, så är vi alla som har samlats här idag en del av en historisk rörelse som sträcker sig
lång tillbaka i historien. Oavsett etnicitet, ålder, bakgrund, kön eller funktion så samlas vi här
för att uppmärksamma det gemensamma förtrycket – klassförtrycket! Arbetarrörelsen är en
internationell rörelse med rötter över hela världen – ja, till och med här. En av de första
demonstrationerna på 1 maj i Sverige skedde just här i Kristianstad. Idag går vi på samma
gator och samlas på samma platser som så många arbetare har gjort före oss. Sedan dess har
vi, tillsammans, vunnit många kamper – men genom tidernas gång kommer nya utmaningar
och nya krav.
Än idag ser vi hur arbetsmarknaden präglas av osäkra anställningar och dåliga arbetsvillkor.
Under 2021 dog 39 personer till följd av arbetsolyckor – hur är detta möjligt under modern
tid? Samtidigt ser vi hur en allt större mängd blir sjukskrivna till följd av stress, och dessa
sjukskrivningar börjar krypa allt ner längre i åldrarna. Om man inte blir sjukskriven av
stressen på jobbet så blir man det av stressen av att vara utan jobb – idag är nästan 10% av
Sveriges befolkning arbetslösa. Men, för en ungdom utan kontakter blir det allt svårare att få
en fot in på arbetsmarknaden om man inte är villig att offra sitt liv för jobbet.
Rätten till utbildning är en självklarhet i dagens Sverige, men trots detta ser vi fortfarande att
förutsättningarna för en jämlik skolgång är olika beroende på etnicitet, kön och funktion.
Möjligheterna att studera vidare är inte lika stor för alla – och vi kan se att de ökande
klasskillnaderna cementeras i generationer på detta vis. För den skoltrötte rekommenderas
yrkesutbildningar med dålig kvalitet och resurserna är för låga för att möta upp de elever som
riskerar att falla efter. Andelen legitimerade lärare är lägre i de invandrartäta och ekonomiskt
utsatta områdena, samtidigt som vi tvingas ge skattepengar till det ökande antalet friskolor
som inte lovar mer än klädkoder och miljonbelopp till ägarna.
Samtidigt ser vi hur bostadsmarknaden blir allt mer otillgänglig för ungdomar. Om en inte
ska bo hemma tills en är minst 25 år gammal så får man förvänta sig höga hyror som slukar
minst 50% av ens låga inkomst. Hur ska vi kunna plugga vidare, om vi inte kan flytta dit vi
ska studera? Hur ska vi kunna skaffa oss ett jobb, om vi inte har råd att flytta dit jobben
finns? Hur ska jag kunna njuta av min fritid, om jag måste spendera flera timmar i veckan på
att pendla? Samtidigt ska vi på något vis, i detta omöjliga livspussel, hitta tid för att ta hand
om vår psykiska och fysiska hälsa, träffa familj och vänner, göra meningsfulla aktiviteter och
allt annat som kommer livet till.
Trots den kamp generationer av arbetare har drivit före oss har vi fortsatt en lång väg att
vandra. Men, vi kan glädjas åt att det är vi som får ta över stafettpinnen – det är vi som kan se
tillbaka på åratal av kamp med tacksamhet, och ta lärdom från den. För vi vet att vinsterna vi
har åstadkommit är inga självklarheter – det krävs organisering, det krävs solidaritet och det
krävs kamp. Jag valde att organisera mig i Ung Vänster för att jag var arg. Jag var arg på
ojämlikheterna i samhället som präglade min vardag. Men, jag organiserade mig för att jag
visste att en förändring var möjlig. Förändring är möjlig – om vi kräver det tillsammans.
1 maj är bara en av 365 dagar – så oavsett om det är ditt första firande eller femtionde, så
kommer det en ny dag imorgon och en till efter det, då vi behöver folk med i kampen!
Gå med i Ung Vänster!”
