Ett stort tack till er alla, som bidragit på olika sätt till Vänsterpartiet Kristianstads valrörelse!
Vi har planerat, burit, svettats, kokat kaffe, ringt väljare, diskuterat, delat flygblad, affischerat, bemannat valstugan, gått upp innan tuppen och gått och lagt oss långt efter solen. Vi har helt enkelt lagt en väldig massa tid och energi för att tillsammans göra en väldigt bra valrörelse. Några av oss har gjort detta flera gånger tidigare, andra för första gången. Tack!
Tusentals aktivister och valarbetare runt om i hela landet har dragit sitt strå till stacken. Vi är ett av få partier som växer, något som inte minst märkts i Kristianstad, med ett 40-tal nya medlemmar bara under valrörelsen. Ni skall alla känna er välkomna och vi skall göra vårt bästa för att ni skall kunna komma in i föreningens arbete. Vi är en växande rörelse som har en stor uppgift och ett stort ansvar. Vi växer oerhört mycket i valet och det är ett kvitto på att vår politik är vägen fram. Vänstervågen har rullat fram starkare än på länge. Det är vårt verk, vårt gemensamma verk, något vi alla skall känna oss stolta över och något vi ska bygga vidare på.
I Kristianstad går vi fram med ett mandat, men samtidigt är det parlamentariska läget väldigt komplicerat och vem som slutligen kommer att styra kommunen har vi i skrivande stund ingen aning om. Förhoppningsvis kan vi ge mer information den 20:e september, när vi även träffas för att lyssna på Jonas Sjöstedts eftervalstal. Exakt lokal återkommer vi med, då partilokalen är för liten för att alla skall få plats.
Jag avslutar med att beskriva den glädje jag kände på valdagen över att behöva köa för att få lägga min röst ute på Österäng.
För aldrig någonsin har jag varit så glad över att behöva köa 1 timme. 1 timme för att så många av mina grannar, vänner och i vissa fall ovänner, bestämt sig för att de som inte passar in också skulle göra sin röst hörd. De som inte passar i den snävaste av mallar; halta, lytta, invandrade, utvandrade och allt där emellan.
Där fanns unga kvinnor som kämpat för sin rätt att bära slöjan, medelålders kvinnor som kämpat för sin rätt att slippa slöjan, den äldre mannen som bekämpat Saddam från ”bergen”, kvinnan som gav mig en kram igår och viskade att vi alla måste hålla ihop. Lågmälda samtal på en mängd olika språk. Samtal som kretsade kring hur valet går till och hur trevligt det är med en kö just här och just idag.
Bland alla dessa vuxna står enspråkiga barn, tvåspråkiga barn, trespråkiga barn och säkert några fyrspråkiga barn, med sina föräldrar och väntar. Några med förväntan i blicken, andra lite mer loja och med ont i benen.
Tillsammans utövade vi vår rätt och samtidigt vår plikt. Vi yttrade vår åsikt om hur samhället skall styras. Våra röster var garanterat inte samstämmiga, förutom på en punkt – vi passar alla in, men på vårt eget sätt.
Tack alla ni som köade, tack alla ni som tog emot våra röster, tack alla ni som drivit valrörelsen och i synnerhet tack ni föregångare, som kämpade till oss alla rätten att rösta!
Mikael Persson
