Lisa Claesson för Vänsterpartiets partistyrelse och verkställande utskott talade vid årets firande på Lilla Torg.

 

Idag är det första maj. Och när vi står här idag så gör vi det i en tid där vi har en blåbrun högerregering som bildats med stöd av ett facistiskt parti, en tid som präglas av osäkerhet och trygghet för många människor, en tid av kriser, en tid där det blivit dyrare att leva.

 

Vi har hört rapporterna, från lärare och personal om hur barn på skolor runt om i landet väljer att äta extra mycket i skolan, speciellt på måndagar och fredagar, eftersom de vet att de kommer gå hungriga över helgen.

 

Hjälporganisationer som Frälsningarmén och Stadsmissionen har fått en ny typ av hjälpsökande: arbetande småbarnsföräldrar som inte längre kan betala räkningar och mat och kläder till barnen.

 

Bakom den ekonomiska krisen finns flera orsaker. En del svåra att påverka för en enda regering. 

 

Men en sak är glasklar: Hur djup krisen blir och hur bördorna fördelas är något en regering påverkar. Vem ska betala. Det handlar om prioriteringar.

 

Det tragiska är, att när folket nu står inför den svåraste ekonomiska krisen sedan 1990-talet så har vi en regering som passivt tittar på och inte gör något för att lindra krisens effekter. Vi har politiker som ger oss pepptalks om att hålla ut och som berättar självklarheter som vad man kan ha på sig inomhus om det är för kallt, eller att man bör sluta handla olika typer av matvaror människor slutat handla för längesen. Det är inte betryggande, deras ord mättar inga magar.

 

De som redan hade minst marginaler drabbas naturligtvis värst; Garantipensionärer, långtidssjukskrivna, arbetslösa och ensamstående föräldrar.  Men oron är påtaglig också för många som hittills känt sig ekonomiskt trygga.

 

Bankernas utlåningsfest och den totala bristen på bostadspolitik har drivit upp bostadspriserna. I kombination med urholkningen av a-kassan och sjukförsäkringen innebär detta att allt fler har anledning att frukta en privatekonomisk avgrund bara en uppsägning eller en räntehöjning bort.

 

Åt detta gör högerregeringen och SD ingenting. 

 

Istället för att ge extra stöd åt de som behöver det mest vill de införa ett bidragstak. Av de höjda pensioner de utlovade i valrörelsen blev det ingenting. Reglera elmarknaden är de helt emot. Inte ens när kilopriset på paprika spräckte 100-kronorsvallen tyckte finansministern att politiken har ett ansvar för att folk ska ha råd med mat.

 

Den här totala oviljan att agera är påtaglig. När barn och unga inte kan äta sig mätta och folk använder sina sparpengar för att betala hyra och räkningar måste något göras.

 

För det är klart att det går. Vänsterpartiet har lagt fram en rad konkreta och genomförbara förslag på hur vi kan lindra krisen för människor.

 

Vi vill se ett skarpt avtal mellan regeringen och matkedjorna om sänkta priser på mat. Politiken kan inte bara se på när kedjorna passar på att höja priserna i krisen. Marknaden fungerar inte, här krävs politisk press för billigare mat.

 

Vi har föreslagit stöd till alla kommuner för att kunna erbjuda frukost till skolelever. När barn och unga går hungriga måste politiken agera.

 

För att fler ska kunna försörja sig på sin inkomst behöver sjukförsäkringen och a-kassan förbättras och det orimliga karensavdraget i sjukförsäkringen slopas. Det måste gå att sätta mat på bordet även för den som blivit sjuk eller arbetslös.

 

Vi har också föreslagit halverade avgifter i kollektivtrafiken och billigare barnomsorg. För många familjer skulle det innebära en stor skillnad.

 

Och vi är tydliga med vad som är viktigt i krisen: Ta pengarna som går till RUT och lägg dem på att höja barnbidraget.

 

Allt det här säger högern nej till. Deras prioriteringar i krisen ser annorlunda ut. Till alla som tjänar över 50 000 kronor i månader har de gett tusen kronor i sänkt skatt i månaden.

 

Samhällets slits isär av sådan ekonomisk orättvisa. 

 

För oss är det tydligt.

 

Alla ska ha råd att sätta mat på bordet, 

 

Alla ska ha råd med en värdig bostad och ha pengar att leva för när räkningarna är betalda.

 

 Det är hög tid för en krispolitik som fördelar bördorna rättvist, skyddar de mest utsatta och bygger samhället starkare och tryggare för framtiden.

 

Inflationen drabbar inte bara privatpersoner. Också sjukhus, skolor och äldreboenden känner av högre priser på el, mat och utrustning som de behöver.

 

Redan i höstas när högerregeringen och Sverigedemokraterna lade fram sin statsbudget stod det klart att de bestämt sig för att skära ner rejält på välfärden.

 

Sveriges Kommuner och Regioner har räknat ut att staten skulle behöva öka statsbidragen med uppemot 30 miljarder för att slippa nedskärningar och uppsägningar av personal de närmaste åren. Regeringen gav dem inte ens hälften.

 

Det betyder att vi nu på många håll i landet ser ett stålbad av nedskärningar i skolor, förskolor och inom sjukvården. Det ser vi också runt om i Skåne. För dessa nedskärningar bär högerstyret i regionen ett stort ansvar, men det handlar också om en politik från statligt håll där sänkt skatt för rika prioriterats istället för mer pengar till kommuner och regioner. 

 

Efter två år av pandemi då vårdpersonalen pressades till det yttersta tycker regeringen och SD att det är rimligt att öka pressen ännu mer. När det borde vara tid för återhämtning och satsningar för att täppa till de brister och luckor sjukvården fått allt fler av, blir det istället ännu fler besparingar.

 

Samma sak gäller skolor, förskolor och stöd och omsorg till äldre och funktionshindrade. Välfärd vi alla är beroende av på ett eller annat sätt i olika skeden av livet. 

 

Ett samhälle ska värna de som bär samhället, det handlar i grunden om politiska prioriteringar och resurser. För Vänsterpartiet är det tydligt.

 

Alla ska ha råd med välfärd – Alla ska ha råd att orka arbeta inom välfärden

 

Vi har idag en blåbrunt block som styr landet. En högerregering där Sverigedemokraterma parti har stort inflytande och bär ansvar för den politik som förs. Ett parti som arbetar ihärdigt med att försöka splittra människor, sparka neråt, begränsa asylrätten till det yttersta, få människor att känna rädsla och otrygghet. De har ett mantra som går på rundgång. Att allt är invandringens fel. Arbetslöshet, bostadsbrist, låga pensioner och nedskärningar i välfärden – allt kan enligt dem förklaras med invandring.

 

Och vi har sett hur många de politiska partierna anpassat sig och förflyttat sig efter Sverigedemokraternas agenda. I valrörelsen 2022 kunde vi nästan dagligen följa utspel där människor pekades ut och misstänkliggjordes som roten till alla möjliga slags problem. Det skulle skjutas skarpare, det skulle straffas hårdare och det pratades bland annat om obligatoriska adhd-test på barn i politiskt eftersatta områden.

 

Vi har hört det förut och vi har sett vart det kan leda. Allt hetsigare språkbruk piskar upp stämningar av misstro och splittring. Steg för steg legitimeras allt grövre rasism. Till slut riskerar den att förpesta hela samhället och göra det till en farlig plats.

 

Det är en uppgift för alla oss som vill leva i ett jämlikt och demokratiskt samhälle att bekämpa den här sortens politiska krafter. Det är vår uppgift som socialister att istället angripa den verkliga orsaken till växande klyftor, försämrad välfärd och ökad otrygghet.  

 

Den stavas högerpolitik.

 

I över 30 år har högerns ekonomiska idéer legat som en våt filt över oss. Välfärden har skurits ner och sålts ut, bostadspolitiken har avvecklats, trygghetsförsäkringar och pensioner har urholkats och skattesystemet har gjorts om så till den grad att Sverige idag betraktas som ett skatteparadis för miljardärer.

 

Allt detta har skett med både socialdemokratiska och borgerliga regeringar. Politiker som ofta påstått att försämringar på något sätt är ofrånkomliga. Att det inte går att göra på något annat sätt. Samtidigt har arbetslösa fått bära skulden för politikens misslyckanden när det kommer till att skapa jobb. Sjuka har fått bära bördan när våra försäkringssystem körts i botten av de politiker som skulle kunna ha valt att gå en annan väg men inte gjort det.

 

För det vi behöver är politik som vågar omfördela makt och pengar så att vanliga människors behov av arbete, bostad och trygghet kan garanteras. En politik som grundar sig i insikten att de allra flesta av oss har gemensamma intressen av att leva i ett solidariskt och jämlikt samhälle. 

 

I det står vi enade mot splittring och rasism.

 

I slutet av mars i år konstaterade regeringens eget klimatpolitiska råd att Sverige för första gången på 20 år har en regering vars politik innebär ökade utsläpp av växthusgaser, istället för minskade. Tidigare regeringar har gjort alldeles för lite. Nu har Sverige en regering som aktivt förvärrar situationen.

 

Under våren har de italienska bönder som odlar råvarorna till standardrätter som pasta med tomatsås konstaterat att bristen på regn hotar hela produktionen. Här i Sverige har vi istället drabbats av snösmockor långt in på våren. Även det är något vi kan vänta oss mer av när klimatet störs och förändras. Och i Sydostasien söker människor skydd från en brutal värmebölja, trots att den varmaste säsongen ännu inte har börjat.

 

Klimatförändringarna påverkar människors liv här och nu. Det är här och nu vi måste agera. Det kräver att vi utmanar de krafter som står i vägen för den omställning som måste ske.

 

Den så kallade marknaden kommer nämligen aldrig att lösa klimatkrisen. Marknadslogiken kommer alltid att sätta kortsiktiga vinster främst. Marknaden bryr sig inte om rättvis fördelning eller hela samhällets behov av fungerande transporter, mat och välfärd. Det gör att högerpolitik aldrig kommer kunna ta oss från dagens fossilsamhälle till det hållbara.

 

Klimatkrisens tid är inte en tid för passiva politiker som skjuter över ansvaret på andra. Här och nu krävs massiva insatser som motsvarar krisens storlek.

 

Det handlar om att vi i grunden måste förändra vad vi producerar för grejer. Det handlar om ett nytt samhällsbygge där vi ställer om transportsektorn, industrin, bygger ut infrastruktur och ser till att alla människor får möjlighet att kunna leva hållbart.

 

Alla ska ha råd att åka kollektivt, därför vill vi se halverade biljettpriser i kollektivtrafiken och satsningar på järnvägen.

Alla som behöver bilen ska ha råd med en elbil. Därför vill vi stimulera produktion av billiga elbilar och bygga ut infrastruktur rejält så att det blir möjligt att köra elbil oavsett var du bor i landet.

Vi vill investera i energieffektivisering av bostäder, vilket kommer att ge lägre boendekostnader.

 

Vår framtid  är beroende av att detta görs här och nu.

 

Så får vi en rättvis väg ut ur klimatkrisen.

 

Rysslands invasion av Ukraina har inneburit stor misär och lidande men även förändrat det politiska spektrat i världen, Europa och Sverige. 

 

Politiska partier som tidigare varit mot Nato vände snabbt kurs och under en mildt uttryckt tight tidsram skulle Sverige kastas in i ett Natomedlemskap. Under hela natoprocessen har en större debatt om vad ett Natomedlemskap skulle innebära uteblivit, det är dåligt för ett demokratiskt samhälle när stora beslut inte diskuteras igenom ordentligt och när befolkningen inte får vara med och säga sitt. Vi har varit tydliga i att det Vänsterpartiet skulle vilja se är en folkomröstning om huruvida Sverige ska ingå i Nato. 

 

Men vi är också tydliga i att vi tycker att Sverige inte bör ingå i Nato.

 

Den militära alliansfriheten har hållit Sverige utanför krig i tvåhundra år. Den har gett oss möjligheten att verka som medlare, argumentera emot kärnvapen och gett oss friheten att självständigt ta ställning till konflikter i vår omvärld.

 

Som medlemmar i Nato riskerar vi att istället dras in i krig och konflikter på andras premisser. Alla som följt hur den turkiska regimen agerat under Sveriges ansökningsprocess har anledning att känna stor oro inför framtiden.

 

Sverige har förut varit en stark röst för nedrustning och avveckling av kärnvapen. Som Natomedlemmar kommer istället vi att inordna oss under Natos kärnvapenparaply.

 

Regeringen och Socialdemokraterna hävdar att ett Nato-medlemskap inte kommer att leda till kärnvapen på svensk mark. Men ingen av dem vill ställa sig bakom ett uttryckligt förbud. Därmed finns inga garantier emot att kärnvapen kommer att transporteras genom eller placeras i Sverige i framtiden. 

 

Vi ska inte ha en statsminister som kryper för Erdogan och Usa. Istället för den Nato-anpassning som nu pågår för fullt, behöver Sverige en självständig utrikes- och skeddesäkerhetspolitik.

 

Idag är det första maj och när vi står här idag så gör vi det i en tid där vi har en blåbrun högerregering som bildats med stöd av ett facistiskt parti, en tid som präglas av osäkerhet och otrygghet för många människor, en tid av kriser, där det blivit dyrare att leva. 

 

Men vi vet att bakom hörnet finns en framtid där vi har råd att leva goda härliga liv. Där vi har tid över till att göra sådant vi gillar att göra. Där vi vet att samhället finns där när vi behöver det. Ett ett jämlikt samhälle. Det är dit vi ska. Tack.