Vänsterpartiet Kristianstads gruppledare i kommunfullmäktige Ruzica Stanojevic har i dagens Kristianstadsblad skrivit en artikel om sin erfarenhet av att fly inbördeskrigets Bosnien och sin syn på nationalism.

Vänsterpartiet Kristianstads gruppledare i kommunfullmäktige Ruzica Stanojevic har i dagens Kristianstadsblad skrivit en artikel om sin erfarenhet av att fly inbördeskrigets Bosnien och sin syn på nationalism.

Artikeln i sin helhet kan läsas här under. För den som också vill ta del av de efterföljande kommentarerna på Kristianstadsbladets hemsida går det att följa denna länk.

 

Varför kom du hit mamma? – frågade min fyraåring på sin klingande bosniska. Han vände sig till sin far och frågade samma på svenska. Jag stelnade till.

Fortfarande kommer jag ihåg lukten av en gammal buss på väg från krigets Bosnien till Kroatien för nästan tjugo år sedan. Lukten av skräck, tystnad och tårar som rullar nerför kinderna på både barn och vuxna. En svartklädd man som tittar ner på mig, lyfter upp sitt gevär och frågar vad jag heter och vilken religion jag tillhör.

Jag ljuger och svarar det han vill höra. Mina papper är falska, mitt kyrkointyg där det står att jag är katolik är falskt och jag är inte gravid. Jag har ett serbiskt efternamn och kroatiskt förnamn, jag är bara tjugo år gammal och livrädd.

Jag vill inte leva i ett etniskt rent helvete, jag tillhör inte någon sida och jag vill inte dö. Han stirrar och jag tittar tillbaka. Det varar i ett helt liv. Sedan går han vidare och tar ut en muslimsk man istället. Vår buss fortsätter rulla vidare och två dagar senare är jag i Sverige. En liten och rädd tjugoåring med trasiga skor och en reseskuld till släkten på hela två hundra tyska mark. Tjugo år senare skriver jag om det här. Tjugo år senare möter jag sonens blick. Tjugo år senare vill han veta om Srebrenica, bara fyra år gammal.

Jag var ung och jag var naiv. Jag trodde på den goda nationalismen och att mitt land, före detta Jugoslavien, var bäst på allt. Livet lekte. Jag tillhörde majoritetsbefolkningen och behövde aldrig fundera på hur de andra som romer och kosovoalbaner behandlades.

Sedan kom hatet och islamofobin. Vanliga kärleksfulla familjefäder förvandlades till dödsmaskiner.

Nu vet jag att nationalismen aldrig är god. Rasism, fördomar och förtryck finns överallt, och frodas i de goda människors tystnad. I Sverige idag förs en debatt som jag hört för tjugo år sedan. Flyktingarnas rätt till skydd från krig och förföljelse ifrågasätts. De som vågar debattera försöker skrämmas till tystnad av några få.

Men jag är förhoppningsfull. Jag tar hand om mina egna och de tar hand om mig. Mina egna är vanliga, goda medmänniskor, som brinner för frihet och rättvisa. Mina egna bryr sig varken om flaggor, namn eller religion. Mina egna är solidariska och kämpar för ett bättre samhälle för alla. Min syster var en palestinska och min älskade är en svensk. Mina egna är mina barn och det Sverige jag älskar. Och det Sverige låter sig aldrig tystas ner!

Uppdaterades: 17 jul 2018