Antirasistisk vändpunkt?
Vem har tolkningsföreträde och rätt att definiera vad rasism och främlingsfientlighet är och hur dessa ska bekämpas? Får man diskutera invandringspolitik utan att bli kallad för rasist? När blir de främlingsfientliga partierna rumsrena och ”demokratiska”?
Kristianstadsbladets ledarsida (19/10) gör som vanligt ett förvirrat och ytligt försök att svara på frågor genom att förenkla, generalisera och blanda ihop äpplen och päron. Jonas Duveborns avsaknad av politisk analysförmåga är väl någonting vi läsare får stå ut med.
Vänsterpartiet är det enda klart och tydligt uttalade partiet på den svenska politiska arenan, som är antirasistiskt och står för nolltolerans mot rasism och främlingsfientlighet. I den här frågan, precis som i feminism, är vi mycket längre komna än de andra partierna. Att på en och samma gång hantera klass, kön och etnicitet är inte alltid lätt, men vi blir allt bättre och bättre på det.
Kanske beror det på att dagens arbetarklass har fått ett nytt ansikte i form av kvinnor och invandrare.
Kanske beror det på att vi bestämt hävdar att på samma sätt som det är kvinnor som ska definiera vad kvinnoförtryck är och hur den ska bekämpas, så är det faktiskt de som utsätts för rasism och främlingsfientlighet som ska vara de som sätter fingret på problemet.
Vi som fått fly på grund av krig och förföljelse vet av egen erfarenhet var gränsen ska dras. När ”de andra” börjar kosta för mycket, vara för kulturellt olika oss, kriminella, mindre värda, religiösa fanatiker som utestängs från arbetsmarknaden och när sådana åsikter blir rumsrena och allmänt accepterade, då blir det plötsligt väldigt enkelt att ta steg längre och begå brott, som i Srebrenica 1995. Åtta tusen bosniska muslimska män och pojkar blev avrättade av drygt 1900 vanliga människor för tio år sedan. Inga galna, uniformerade högerextremister med marschkängor, utan 1900 vanliga människor med familjer och barn, villa och bil, vanliga människor, som köpte hatets propaganda och de enkla lösningarna.
I Kristianstad härjar den så kallade ”nationella rörelsen”. En del tillhör nationalsocialistisk front (nsf) och en del har städat upp sig, ersatt den gamla rasbiologin med ”kulturella skillnader”, ”oss och de” enligt Per Engdals (den svenska fascismens guru) recept, allt för att erövra makten i parlamenten. Runt om i Skåne sitter det en uppsjö av sådana partier med likartade åsikter: nationaldemokraterna, sverigedemokraterna, seniorpartiet, sjöbopartiet, burlövs väl, etcetera.
Samtliga gick till val på en rasistisk politik och röstades in av dem som delar likadana åsikter.
Sjöbopartiet i Kristianstad är inget undantag. Att partiet ändrar namn förändrar ingenting. Att de är invalda i en demokratisk ordning förändrar ingenting. Att de finns i fullmäktige får vi acceptera. Medverka till att göra deras åsikter rumsrena för att vi ska kunna regera har vi redan sagt nej till i början av mandatperioden och det upprepar vi en gång till. Vi arbetar i breda nätverk som antinazistiska Kan, men aldrig med främlingsfientliga partier. Och vi förbehåller oss rätten att stå för det.
Att partierna en gång om året tar avstånd från den växande högerextremismen räcker inte. Kommunstyrelsen har ingen beredskap. Det går inte att konsekvent spara på skolan, omsorgen, socialtjänsten, fritiden och inte förvänta sig att rasismen får en grogrund. Det går inte att skylla på skolan och okunskap när inga pengar avsätts för lärarnas kompetensutveckling. Här krävs ett målmedvetet arbete, uthållighet, och en tydlig värdegrund. Inga genvägar och inga profileringsjippon i världen kommer att trolla bort rasismen från vår stad. Det antirasistiska tåget avgår snart från perrongen. Vilka är med på det och vilka vill regera? Har folkpartiet i Kristianstad vandrat högerut som partiet centralt? Finns det en borgerlig majoritet?
Ruzica Stanojevic, gruppledare för Vänsterpartiet i Kristianstad kommunfullmäktige