Val

Vi tar ställning

Vänsterpartiet Kristianstads gruppledare och tillika riksdagskandidat, Ruzica Stanijevic, höll tal på årets 1:a maj möte i Kristianstad och Hässleholm, Talet publiceras här i sin helhet.

Denna första maj är speciell. I år är det valår. Den 17 september ska vi avgöra vilken regering vi vill ha. Ska vi välja en allians som försvagar arbetsrätten och sänker lönerna eller ska vi välja en stark vänster, som vågar blicka framåt.

De borgerliga tidningarna ifrågasätter vår rätt att demonstrera på 1 maj. Har vi inte redan alldeles för mycket fackliga rättigheter som enligt ”lönesänkaralliansen” hämmar tillväxten och tvingar företagen att flytta ut produktionen? Har vi inte redan en socialistisk rättvisepolitik på livets alla områden? Har vi inte ett samhälle fritt från könsförtryck, rasism och homofobi? Har vi inte redan ett samhälle där alla är trygga och alla är med?
Idag när Perssontågen går under parollen ”alla ska med” står vi här samlade och vet att alla inte är med. Vi är inte med. Det räcker inte att förvalta den här drömmen om folkhemmet, som sakta men säkert avregleras i takt med EU anpassningen. Och då börjar jag tänka på Sonnevi..

”Och besvikelsen, nästan
hatet, som finns
hos människor jag känner
Mot att den arbetarrörelse som finns
Inte infriat
Vad den lovade Att
här hade de gått och trott
ett helt liv,
och sen blir det så här
Att tröttheten
hos många nu är så djup
att varje förändring tycks omöjlig…” (G. Sonnevis dikt från 72)

Idag går tretton arbetssökande på ett jobb. Idag tjänar kvinnor fortfarande drygt 90% av vad män tjänar. Idag kan man lägga ner lönsam produktion trots att företagen ger 170 miljarder i aktieutdelning. Det går bra för Sverige sägs det.

På min arbetsplats har vi inte märkt det ännu. Där är det inte många som orkar arbeta heltid. Barngrupperna är för stora och vi behöver bli fler vuxna. En städerska på mitt jobb tjänar 15000 och arbetar 80%. Vinner alliansen 17/9 kommer hennes a-kasseavgiften att höjas med upp till 300 kr/månad, avdragsrätten för a-kassa och fackavgift att slopas och ifall hon blir arbetslös kommer hon att få sänkt ersättningsnivå från a-kassa till 65%. Hon kommer att tvingas ta jobb till 80% (istället för dagens 90%) av dagpenningen. Vinner alliansen kommer hon kanske inte ha råd att vara med i facket. Men det är väl det som är meningen. Lönerna ska pressas ner och det ska bli lättare att avskeda folk. Men bara för att det blir lättare att sparka folk betyder det inte att fler arbetstillfällen kommer att skapas..

I år fyller vänsterpartiet 10 år som ett feministiskt parti. I år har vi tagit ställning för en utbyggnad av offentlig sektor och 200 000 nya jobb. Riktiga jobb istället för plusjobb, riktiga händer i skolan, vården, omsorgen. Det är så många nya jobb som behövs om vi ska ha samma sysselsättning som 1990 83,1%. Det är de jobben som behövs om vi ska ha bra kvalitet i skolan och vården. Det är en investering i riktiga jobb som går att genomföra och som skulle kosta 14 miljarder om året under fyra år. Har vi råd med det? Har vi råd med arbetslösheten? 14 miljarder är inget med tanke på att alliansen planerar skattesänkningar för 250 miljarder för att ”få skatterna i nivån med EU” enligt Maud Olofsson. Var ska pengarna tas ifrån? Skolan? Omsorgen? Men hur är det med vården och omsorgen i EU då? Vad får man för pengarna? Är den avreglerade offentliga sektorn alltid bättre och billigare?

Ja, ”Månadsavgifter på 25 – 30.000 kr är vanliga för vårdhemsplatser i Tyskland och England. Då är då inte fråga om vårdhem med hög medicinsk standard, utan enkel omvårdnad i lokaler som inte alltid är anpassade..”
Jag vet inte vad Maud & co. har råd med, men jag tvivlar starkt på att vi som står här har råd med den typen av lösningar i framtiden. Nya jobb i offentlig sektor, fasta anställningar med en lön som det går att leva på är vad jag föredrar.

”Vi lever tyvärr i en tid då respekten för folkrätten hotar att ersättas av ett slags internationell nävrätt, då stormakter invaderar och kränker mindre och militärt svagare nationer. Folkrättens förbud mot kränkningar av territoriell integritet gäller utan undantag för alla stater.” Så skrev Pierre S. 1984. Det ansåg man då.

”Vi är ett fredligt land”, sa Georg W.. Bush. Ett fredligt land som sprider död och förödelse över ett av jordens fattigaste länder. Ett land som i frihetens och oljans namn krigar med rasistiska och imperialistiska företecken. Och bomberna föll över Kina 1945, Korea 1950, Guatemala 1954, 67, Indonesien 1958, Kuba 59, Kongo 64, Peru 65, Laos 64, Vietnam 61, Kambodja 69, Grenada 83, Libyen 86, El Salvador 1980, Nicaragua 80, Panama 89, Irak 91, Bosnien 95, Sudan 98, Jugoslavien 99, Afghanistan 01, Irak pågår fortfarande, Iran nästa.

USA säger sig vara oroligt för att Iran försöker skaffa sig kärnvapen – något det inte finns några bevis för. Och som svar på detta säger man sig vara beredd att militärt angripa Iran. Eventuellt med kärnvapen!

Israel och Pakistan är nära USA-allierade i Irans närområde. De har till skillnad från Iran inte undertecknat det så kallade icke-spridningsavtalet (NPT), vars syfte är att länder åtar sig att inte utveckla kärnvapen, mot att deras oförytterliga rätt till civil kärnkraftsutveckling, där anrikning av uran ingår, respekteras. Detta reser en viktig fråga: vilka länder har rätt att hota, och vilka har rätt att känna sig hotade?

USA är det enda land i världen som använt kärnvapen. USA har brutit mot och bryter mot fundamentala principer i internationell rätt. Och det är inte Cuba eller Sovjetunionen utan USA som har blivit fällda i internationell domstol för terrorism..

Persson och regeringen blundar för brott mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna. Vår utrikespolitik är ”realitetsanpassad” efter den nya världsordningen och de nya makthavarna. FN har förvandlats till en USA-marionett. Vi går med i EU, Schengen, och överger tyst vår neutralitetspolitik. Vi skickar våra soldater till Afghanistan och utvisar terrorister. Våra vapen och krigsmateriel används i krig. Vi hjälper till att skapa flyktingkatastrofer, men vi stänger gränser och jagar de apatiska barnen. Det måste finnas ett fredligt alternativ.

17/9 tar vi ställning. En röst på vänsterpartiet i riksdagsvalet är ett ställningstagande för en annan ekonomisk politik där jobben kommer först. En annan utrikespolitik som vågar ifrågasätta USA och EU.
En röst på vänsterpartiet i regionen är en röst mot privatisering av vården, en röst för ett Skåne i balans, en röst för en utbyggd kollektivtrafik. En röst på vänsterpartiet i Kristianstad är en röst för 100% socialism 100% feminism och 100% antirasism. En röst på vänsterpartiet är en röst för en vänster- och inte kd politik.

Dela den här sidan:

Kopiera länk