Årets gemensamma första maj demonstration blev en väldigt lyckad tillställning med många deltagare och en uppsluppen stämning med det gemensamma målet att avsätta den borgerliga regeringen i höstens val.

Förutom tal från de olika arrangerande organisationerna bjöds även deltagarna på kampsånger och gamla proggklassiker av Hässleholmsbandet The Great Decay.

Från Vänsterpartiet talade Ruzica Stanojevic och här publiceras hennes tal i sin helhet.

Idag, på 1 maj, arbetarrörelsens och solidaritetens högtid, står vi här tillsammans, samlade. Vi står här för att visa att oavsett hur olika vi är som individer, oavsett hur olika förutsättningar och behov vi har,  så delar vi fortfarande en och samma dröm. En dröm om att en annan värld är möjlig. En dröm om att ett varmare och mänskligare Sverige är möjligt. Ett Sverige där människor inte delas till arbetsföra och uttjänta och utförsäkrade. Duger – duger inte. De som har råd med dyr privat vård och privata försäkringar och de som inte ens vågar att le. De som har råd med skattesubventionerad städhjälp när livet inte hinns med och gubben han städvägrar och de som städar hos andra och vars arbete reas ut.

Vi är här idag för att vi inte ställer upp på dagens verklighetsbeskrivning där var fjärde ungdom idag är arbetslös och förväntas arbeta till lägre lön. Var fjärde ensamstående mamma lever under den relativa fattigdomsgränsen och över 50 000 sjuka utförsäkras i år.  Varannan deltidsarbetande vill arbeta mer.

Enligt Rädda Barnen har barnfattigdomen ökat under 2009 bland vissa grupper. Skillnaderna är allt större bland:

• Barn med utländsk och svensk bakgrund
• Barn med ensamstående och sammanboende föräldrar
• Barn i de fattigaste och rikaste familjerna
• Rikare och fattigare stadsdelar i storstäderna
• Rika och fattiga kommuner

Att leva under extrem ekonomisk stress påverkar hela livet. Att ständigt oroa sig för om pengarna ska räcka till både mat och hyra, nya kläder och skor till barnen är påfrestande. Klumpen i magen för att något oförutsett ska hända och spräcka planeringen, som bara en extra matsäck till skolan eller ett par trasiga stövlar, är nedbrytande.

Igår förfärades vår lokala tidnings ledarsida över vår 1 maj paroll. ”Jävlas inte med arbetarklassen.” Det som upprörde var inte det inkorrekta och opolerade språket – det som upprörde var ordet, arbetarklassen,  som enligt ledarsidan är gammalt, förlegat och kollektivistiskt. Vad har man att protestera mot, menar de? Att de som arbetar ska få mer i plånboken?

Just det. Arbetarklassen existerar inte längre enligt borgerlig definition. Antingen är du en arbetsför individ som ska ha nån slant mer i plånboken eller kan du snällt stå utanför med mössan i handen. Den som är utförsäkrad, arbetslös, sjukskriven, deltidsarbetande, ensamstående förälder, ung, gammal, med ett utländskt namn gör sig icke besvär.

Men vad vill borgerligheten och på vilket sätt vill de arbetarna väl? Som ett svar skulle jag vilja säga att retoriken och politiken bakom de tankegångarna är unken, minst lika gammal, minst lika kollektivistisk och dess enda syfte är att försvara den egna klassens intressen. Splittra och härska, individualisera, angrip A-kassa och solidaritetens kärna i arbetarnas organisering. Vi är många som knutit handen i fickan under den gångna mandatperioden. Slakten av trygghetssystemen, som den borgerliga alliansen ägnat sig åt, har visat regeringens rättmäktiga ansikte – bortom PR-jipponas välsminkade fasad.

Alliansen har medvetet fört en politik som har haft till uppgift att öka på klyftorna i samhället. Förvärvsavdraget, förändringarna i fastighetsskatten, slopad förmögenhetsskatt, försämringar i a-kassan och sjukersättningen är led i en medveten politik, som inneburit att ojämlikheten och fattigdomen ökat i Sverige. Att mångas plånböcker blivit tunnare råder det få tvivel om, precis som att det råder få tvivel om att en välbärgad minoritet i Sverige blivit än rikare.

Det är därför vi står här idag på 1:a maj, arbetarrörelsens och solidaritetens högtid, tillsammans. Vi står här kvinnor och män, unga och gamla, svenskar och invandrare, arbetslösa och de som har ett arbete, sjuka och utförsäkrade, vi står här tillsammans. Och vi delar fortfarande en och samma dröm. En dröm om att en annan mänskligare värld är möjlig. Vi håller ihop och vi säger högt så att varenda borgare hör: ”Jävlas inte med arbetarklassen!”

Uppdaterades: 19 jul 2018