Kristallnattsmanifestation
Årets Kristallnattsmanifestation blev en lyckad manifestation. Kristianstadsbladets egen rapportering går att hitta på följande länk.
För den som vill fördjupa sig i de olika talen så finns Freke Räihis text här nedan. Den bok av Imre Kertész som Karin Feldt läst ur går att hitta på bibliotek genom Libris.
Freke Räihis text från Kristallnatten 2017
Det finns en tidpunkt för tystnad, för sorg, när vi måste minnas de som mördats. Men det finns också en tidpunkt när vi inte längre kan vara tysta. När vi måste höja rösten, höja debatten ovan whataboutiseringar och att försöka tala politiker som Hanif Bali till rätta.
1945 avslutades det andra världskriget mellan de uttalat fascistiska och de andra nationalistiska kolonialmakterna. Ett krig som involverat hela världen, inte för att västvärlden och Sovjetunionen inte höll med om de värderingar som Hitler och Mussolini och de andra representerade utan för att det fanns ekonomiska intressen som styrde de militärpakter som kränktes.
Antisemitismen, det automatiserade folkmordet och rasbiologin var fenomen som odlats världen över i århundraden innan. Filosofen Édouard Glissant pekar på hur den västerländska civilisationen, denna cancer, avhumaniserar oss och i förlängningen utarmar världen och dess resurser. Samtidigt, under 1970-talet, fortfarande under uppbyggnadsåren efter det andra stora kriget, genomförs liberala militärkupper i Sydamerika ivrigt påhejade av västerländska värden, samma värderingar som är det enda som kan erbjuda kapitalismen en ideologi. Jag tänker på den osmakliga Milton Friedman, som utbildade rådgivare åt folkmördaren Augusto Pinochet och dennes arv.
Det handlar om den västerländska liberalismen. Egoismen, människoföraktet förklädd till individualism. Margaret Thatcher hävdade att det inte finns något samhälle. Och sedan såg hon till att samhället rasade. Samma utveckling har skett i Sverige och världen över. Vi är inte en neutral plats, friställd från världen, allt som händer i världen sker också i Sverige.
Dessa nyliberala ideologiska bländverk som lyftes fram ur mörkret på 1970-talet genomsyrar den offentliga debatten under de kommande femtio åren och banar väg för de krafter som i dag sitter i riksdag och kommun. Det är som att vi har glömt den systematiska utrotningen av andra människor. Det är som att vi har glömt våldet. Det är som att vi har glömt att vi faktiskt avrättade nazisterna för brott mot mänskligheten. Nu röstas de in i vår demokrati.
Teoretikern Zygmunt Bauman menade att koncentrationslägret är det kapitalistiska systemets yttersta konsekvens. Att kapitalismen är en dödsmaskin. Nazismen var en tydlig förlängning. Medan nynazismen också är ett hån mot allt mänskligt värde, ett hån mot alla de som mördats och som dött i kampen mot ett samhälle som inte skiljer en kultur mot en annan.
Men det är inte för sent för att vända demokratins riktning från ett nyliberalt och nynazistiskt styre underställt en totalitär och statslös kapitalism. Men det handlar om vad vi är villiga att göra. Vad vi vill offra. Det handlar om vem vi vill vara i denna förändringens kritiska tid. Ett motstånd är nödvändigt. Det finns en tidpunkt för att höja vår röst. Och den tidpunkten är nu.