Utöver den utförliga 1:a maj rapportering som finns att läsa på Kristianstadsbloggen publicerar vi här det tal som hölls av Ung Vänsters representant Louise Buenafe Mistén.

Kamrater, mötesdeltagare.
Idag är det första maj, arbetarrörelsens högtidsdag. En dag för att fira. En dag för att tillsammans samla styrka, glädje och självförtroende i vårt arbete för en rättvisare utveckling i samhället. Första maj är vår dag.

Med de debatter som cirkulerat i
olika medier har förhoppningsvis både medborgare och kommunstyre förstått att skolmåltidsavgifter inte är okej, inte är önskvärt, inte är välkommet – inte här, och inte i någon annan kommun heller. Vi är många som ser att måltidsavgift för att klara sina tre gymnasieår
är absurt. Att elevernas sammanlagda summa dessutom beräknas betala den kommunala budgetens underskott är ju minst sagt förolämpande.

Vi lever i svåra tider. Vi lever i en finanskris. Och i kriser hålls det extra hårt i pengarna.
Jag har fått höra argumentet ”hellre nedskärningar i maten än i undervisningen.” Min mening är att det är precis
samma sak. Skolmåltidsavgifter är en klassfråga. Många kommer att, för att orka sina lektionstimmar, köpa billiga sockerkickar i form av choklad, kakor, energidrycker. Detta är ett fenomen som redan pågår, eftersom maten ofta inte
mättar. Om maten nu även ska kosta eleverna pengar, vad händer med matvanor och
hälsa då? Dessutom kommer många att strunta i maten överhuvudtaget. Nedskärningar i maten är precis samma sak som nedskärningar i undervisningen. Utan energi kan
man inte tillgodogöra sig kunskap – och även den bra utbildningen går till spillo.

I allt detta finns det olika skeenden och alternativa möjligheter till dessa – som den sittande majoriteten aldrig
nämner. Detta kan vara omedvetna missar – såväl som medvetna. Under de senaste månaderna har vi på arbetsmarknaden upplevt en kris, som saknar motstycke i modern tid. Varslen och uppsägningarna haglar runtomkring oss. Människor kastas ut i en otrygg tillvaro i arbetslöshet, samtidigt som pressen ökar på dem som får ha sitt arbete kvar. Denna press gör att lönerna kan sänkas och det blir
ännu billigare för arbetsgivaren.

Åttio miljarder. Så mycket har regeringen sänkt skatterna. Åttio miljarder kronor. De som har tjänat mest på det är de som redan var rika. Med åttio miljarder hade man kunnat göra mycket.
Man hade kunnat återupprusta välfärden och på köpet sänka arbetslösheten. Sjuksköterskor, undersköterskor, förskollärare, gymnasielärare. För de totala skattesänkningarna hittills hade man kunnat anställa över 200 000 personer. Och det som ger arbete ger även skatteinkomster till staten. Enligt mig är det inte rimligt att
införa skolmåltidsavgifter för att vi ”inte har några pengar.” Både pengarna och behovet finns någon annanstans än vad beslutsfattarna verkar tycka.

Arbete. Anställningar. Återupprustning av offentlig sektor. Det kan låta enkelt. Men det svenska medlemskapet i EU gör
det hela tiden svårare och svårare för vanliga arbetare. Domslutet som föll i EG-domstolen i det så kallade Laval-målet slog ner som en bomb i den fackliga rörelsen. Bakgrunden till domen var facklig blockad av ett svenskt skolbygge där det lettiska företaget Laval vägrade skriva på kollektivavtal för sina byggnadsarbetare. Domstolen gav Laval rätt. Detta innebär inte bara att EU begränsar konflikträtten, utan även att EU är mot principen om lika lön för lika arbete, och att kollektivavtalen och facken försvagas.

Vidare ökar
företagens makt på arbetsmarknaden och lönerna i Sverige fortsätter att pressas nedåt.

EU inskränker de rättigheter vi så länge har kämpat för – både på arbetsmarknad och i andra frågor. Som
medlemsland i unionen flyttas makten härifrån till Bryssel. Vi märker ens knappt vad som händer. Sverige förlorar kontrollen. Sjuttio procent av de politiska besluten i en vanlig svensk kommun är dikterade av EU på ett eller annat sätt. Jag vet att EU inte har givit mig någonting. Det är väldigt få personer som kan vinna på medlemskapet – de är personer som redan har pengar. Varken jag eller majoriteten av Sveriges befolkning har fått någonting tillbaka, trots att vi hittills har betalat dryga 300 miljoner kronor för att vara med i Europeiska Unionen. Kom inte till mig och säg att det fattas pengar. Det är jag redan medveten om. Det vi ska
fokusera på i dagens läge är vem som har slarvat bort dem, varför, och vad vi kan göra åt det.

Idag är det första maj, arbetarrörelsens högtidsdag. Det är tredje gången jag deltar i denna vårens högtidsdag. I tre år har jag arbetat politiskt, just för att jag vet att det
fungerar, jag ser att det fungerar. Politikerna har redan sagt sig vackla inför beslutet om måltidsavgifter. Politiskt arbete fungerar.

Idag ska vi fira. Idag ska vi tillsammans samla styrka, glädje och självförtroende i vårt arbete för en rättvisare utveckling i samhället. Första maj är vår dag.

Och jag står här, för jag vet att friheten är vår att vinna.

Tack.

Uppdaterades: 21 jul 2018