Pengar rullar in
Ung Vänster Skånes ordförande, Sara Mohammadi, pratade på Årets 1:a maj arrangemang i Kristianstad. Här presenteras hennes tal i sin helhet.
Pengar rullar in som de ska, det går bra nu.
Sverige är rikare än någonsin, det går bra nu.
Förmodligen rysk kaviar på deras fat, det går bra nu.
För den svenska överklassen går det bra nu.
Trots att de svenska företagen gör större vinster än någon gång tidigare, så är det nedskärningar och försämrade villkor som är dominerande för majoriteten av Sveriges befolkning. Resurserna i detta land är allt annat än rättvist fördelade.
Mellan 2002 och 2004 ökade direktörslönerna i Sveriges 100 största företag med i genomsnitt 33 %. Vanliga arbetare har en löneökning på runt 3,5 % per år. Direktörernas genomsnittliga lön ligger på 6,2 miljoner kronor om året. VD:n med högst inkomst förra året kammade hem 335,8 miljoner kronor. Det är astronomiska siffror.
Samtidigt som direktörerna i detta land räknar sina miljoner, så har folk på mitt förra jobb inte råd att vara sjuka. De fastanställda blev mer eller mindre tvingade att gå ner i arbetstid. Våra scheman slimmades så att vi knappt hann med våra vårdtagare. Av de som jobbade kväll var det mindre än hälften som var fastanställda. Vi som jobbade på timmar hade ingen chans att planera våra liv. Vi vågade sällan tacka nej till jobb, eftersom det var omöjligt att veta om man i slutet av månaden hade jobbat tillräckligt många timmar för att kunna betala hyran, köpa mat och kanske gå på bio.
I den här situationen säger sig borgarna ha lösningarna och utger sig för att vara arbetarpartier. Men deras retorik klingar väldigt falskt när man jämför det med deras konkreta förslag. Alliansen, eller rättare sagt lönesänkaralliansen, vill införa ännu en karensdag, höja avgiften till a-kassan, sänka ersättningsnivåerna från a-kassan till 65% och vill att arbetslösa ska tvingas jobba till 80% av dagspenningen. Deras förslag är inget annat än ett försök till att få oss att leva på knä.
Jag säger, det kan de fortsätta att drömma om. För vi har andra planer. Vi vill avskaffa karensdagen. Vi vill ändra lagstiftningen så att heltid blir en rättighet och deltid en möjlighet för den som vill. Ingen ska tvingas jobba mindre än man vill och kan. Vi vill göra tillsvidareanställningar till norm och visstidsanställningar till ett undantag. Vi vill ha en arbetsmarknad på våra villkor och inte på företagens!
Hur lönesänkaralliansen vill ha det är inte svårt att lista ut. Ett av de mest talande exemplen är deras förslag på att arbetsgivare under de två första anställningsåren ska kunna sparka folk som är under 26 år utan någon rimlig grund. De säger att ett rättslöst jobb är bättre än inget jobb alls. Borgarna säger att de står för valfrihet och försöker få oss att välja mellan pest eller kolera. Med borgarnas förslag skulle det bli lag på att folk under 26 år inte kan planera sina liv eller kräva några rättigheter på jobbet. Men vi vet att det inte finns någon motsättning mellan rätt till jobb och rätt på jobbet. Vi vet att det är möjligt och vi kräver jobb, jobb där vi får ha kvar vår rätt och vår värdighet. Vi kommer aldrig att sluta slåss för en rättvis arbetsmarknad.
Ett annat populärt förslag från borgarna är att vi unga inte ska kräva någon fast sysselsättning utan starta egna företag. De säger att det är så fint med företagsamhet, att det ger oss valfrihet och möjligheten att förverkliga våra drömmar. Kanske är det så i borgarnas föreställningsvärld. Men i verkligheten, där resten av oss bor är, egenföretagande många gånger en fälla. Personer mellan 20 och 24 som har egna företag tjänar i genomsnitt 8600 kronor i månaden före skatt. Personer mellan 25 och 34 som har egna företag tjänar igenomsnitt 12 900 kronor före skatt.
Invandrare med egna företag tjänar igenomsnitt 5600 kronor i månaden. Egenföretagande leder till att många faktiskt tvingas leva i fattigdom.
Vi vill ha en annan politik. Vi vägrar gå med på borgarnas så kallade valfrihet och tvingas välja mellan pest eller kolera. Vi vill ha en politik som tar ansvar och garanterar oss jobb. Inte som lönesänkaralliansen som tar bort våra garantier på jobbet.
Vi vill se 200 000 nya jobb i offentlig sektor. Som en följd av borgarnas styre minskade antalet kommunanställda mellan 1990 och 1997 med 150 000 personer. Resultatet kan vi känna av idag. Belastningen på de anställda inom kommun och landsting är orimligt höga. Personalen räcker inte till för att täcka de behoven som finns. 200 000 nya jobb är nödvändigt om vi ska kunna få en gemensam välfärd värd namnet.
Borgarna säger, inte helt oväntat, att 200 000 nya jobb är omöjligt. Och jag kan hålla med om att det är helt omöjligt, om borgarna får som de vill. Med de skattesänkningar och privatiseringar som de står för kan vi helt omöjligt få en välfärd för alla. Borgarnas politik är inte till för att gynna vanligt folk, det har i och för sig heller aldrig varit deras syfte.
Det är nödvändigt att svensk ekonomisk politik åter får full sysselsättning som sitt främsta mål. På grund av EU-anpassning och de andra partiernas politiska prioriteringar har inflationsbekämpning satts före arbetet för full sysselsättning.
Resultatet är att den svenska inflationen ligger och pendlar kring 0,5 %. Frågan är hur många och vilka som fått en förbättrad livssituation för att inflationen är toklåg.
Och hur många som drabbas av en allt osäkrare arbetsmarknad.
Vi står inför ett vägval. Vem ska politiken i detta land gynna? Ska pengarna som rullar in gå till rysk kaviar på överklassens fat? Eller ska vi använda dem till att gemensamt bygga en stark välfärd? För oss är valet enkelt och självklart. Vi kommer alltid att kämpa för en samhällsutveckling som ger oss starka rättigheter och därmed trygghet.