1:a maj tal 2009
Utöver den utförliga 1:a maj rapportering som finns att läsa på Kristianstadsbloggen publicerar vi här det tal som hölls av Vänsterpartiets representant Ruzica Stanojevic.
Det är kris i världen! Det är kris
i Sverige och det är kris i Kristianstad! Tidningar fylls med nödrop från våra lokalpolitiker, som manar om sparsamhet och återhållsamhet. De försöker intala oss att det är vår kris och inte bankernas och nyliberalismens kris! De kräver att fattiga ska vara solidariska med de rika och att barnen ska betala! De kräver att en deltidsanställd kokerska ska ha förståelse för att hon behöver varslas. De kräver att barnen ska ha en fyradagars skolvecka! Med mössan i handen förväntas arbetarklassen möta krisen samtidigt som det regnar bonusar.
I Kristianstad lägger man ner skolor, barngrupper i förskolan blir större, äldreboenden väntas läggas ner, fria resor för äldre kan försvinna och varselhotet hänger över verksamheterna. Pierrre Månson ser ingen fara med klasser, trots aktuell forskning som klart visar på ett samband mellan 90-talets nedskärningar och överinskrivningar till särskolan.
Regeringen vägrar att höja skatten och skicka pengar till kommuner och landsting! Detta innebär att en utförsäkrad
ensamstående förälder förväntas bidra lika mycket för att finansiera den kommunala välfärden som en höginkomsttagare, som dessutom fått mest utav
regeringens generösa skattesänkarpolitik. Den rikaste tiondelen av befolkningen har fått 40 % av de senaste årens
skattesänkningar. Inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män har ökat med 12 000 kr/år under den här regeringen och antalet fattiga barn till ensamstående föräldrar har fördubblats.
Kommunalrådet B G Talar om yxa och motorsåg. Först ska det skäras ner i vår kommunala välfärd och sedan ska
det till en skattehöjning år 2011.
”Välfärdens kärna”, som moderaterna nu sägs värna om, lär vid 2011 vara lika stor som en citronkärna.
Vi vet att 80% av den svenska befolkningen är villiga att höja skatten för att finansiera välfärden och då framförallt sjukvården, äldreomsorgen och skolan. I den ekvationen ingår inte dyra handbollsarenor för elitidrotten, men möjligen fler hyresrätter, skolor och fritidsgårdar. Vård, skola
och omsorg är arbeten som måste utföras oavsett konjunktur.
När det nu dras ned på antalet anställda och på kvalitén, så minskar inte behovet, utan det innebär enbart att våra barn, gamla, sjuka och de anställda, får betala genom ökad
stress och sämre kvalité. Att låta förskollärare och undersköterskor gå på A-kassa istället för att arbeta för pengarna och få hjulen att snurra är ekonomiskt oansvarigt. Och det är ytterligare en dålig affär för kommunen.
Vi menar att en solidarisk finansiering av välfärden är det enda rimliga. En solidarisk finansiering där de som har mest betalar mest! Men regeringen och Bengt Gustafsson är solidariska med bankerna och höginkomsttagarna! Vi måste nu våga säga att kapitalsmens kris är inte vår kris! Och att vi vägrar låta barnen betala!