Socialistisk 1:a maj
Årets 1:a maj demonstration som arrangerades gemensamt av Vänsterpartiet, Ung Vänster, Kommunistiska partiet, Revolutionär Kommunistisk Ungdom, syndikalistiska ungdomsförbundet och SAC samlade cirka 150 deltagare. För Vänsterpartiet talade Ruzica Stanojevic, hennes tal publiceras här i sin helhet.
Bara åtta månader efter den borgerliga valsegern höjs allt fler röster mot den nya politik som gynnar fåtalet. Borgarna har i sin praktiska politik visat sig vara ideologiska, orädda och villiga att riva upp de flesta trygghetssystem. Vi känner inte igen oss i det nya ”arbetarpartiet”. De försämrar i a-kassan, inför skatteavdrag för hushållsnära tjänster, jobbavdrag, minskar anslag till vuxenutbildningen, inför
vårdnadsbidrag, säljer ut allmännyttan och statliga bolag (bl.a. Vin & Sprit), attackerar facket. Nedskärningarna på CSK är det som diskuteras runt våra köksbord och på våra arbetsplatser.
I Regionen höjer borgarna och miljöpartiet politikerarvoden i samma andetag som de inför av patientavgifter för barn över tolv år, stoppar låglönesatsningar och skär ner i vården. Samtidigt skriver de i KB att man ska ”rätta mun efter matsäck”.
Kvinnor, arbetare, invandrare, arbetslösa, pensionärer, ungdomar och sjukskrivna är förlorarna i det nya Sverige, som tyst förväntas rätta mun efter matsäck. Och finansiera borgarnas skattelättnader. Låglönejobb skapas. Skoputsning är en av de arbetsuppgifter som ska subventioneras med skattemedel inom det så kallade
avdraget för hushållsnära tjänster.
Integrationspaketet
– utanförskap. Regeringen menar att det är höga löner, skatter och arbetsrätt som gör att invandrade inte får jobb. Men samtidigt har 70% av människor med utländsk bakgrund lägre inkomster än svenskar, var tredje invandrarkvinna har tidsbegränsad anställning och varannan arbetar deltid. Kan man vara mer flexibel?
Det ska löna sig att arbeta. Kvinnor tjänar fortfarande ca 83% av vad män tjänar.
Idag har vi inte råd att garantera rätten till heltid för kvinnor medan mäns rätt till heltid aldrig ifrågasätts och hela A-kasseavgiften betalas även av kvinnor, som tvingas
arbeta deltid. Finansministern förklarar att kvinnor måste jobba mer om de ska tjäna på den nya politiken.
Samtidigt åkte lagförslaget om rätten till heltid i papperskorgen tillsammans med handlingsplanen för
jämställda löner.
Trots högkonjunkturen räknar regeringen med
att 890 000 personer år 2010 fortfarande kommer att vara arbetslösa eller sjuka. De kommer att vara mycket
fattigare som en effekt av sänkta ersättningsnivåer, högre avgifter, slopade bostadsbidrag osv.
890 000 personer är alltså restposten i den ekvation som regeringen kallar sin ”jobbpolitik”.
Detta är inte värdigt en politik för 2000-talets Sverige.
Livspusslet är det fina ordet som den nya regeringen tar fram och som ska rädda oss från den ojämställda vardagen och patriarkatet. Lagom till 8 mars lade regeringen ett förslag om att använda våra gemensamma skattemedel till att subventionera barnflickor och städhjälp.
Med våra pengar ska de lösa sitt livspussel. Med våra pengar ska högavlönade män kunna dra sig undan hushållsarbete och lämpa över städningen på andra kvinnor. Hemmafrun ersätts av tjänstefolk. Kvinnor
ställs mot kvinnor. Du och jag och alla andra tvingas nu betala för vård av frisk man!
Kampen för jämställdhet skulle istället ta stora steg framåt om Reinfeldt och Hägglund tog sitt ansvar för disk, dammsugning, hämtning och lämning på dagis.
Borgarnas politik har lett till att allt fler inser att klassbegreppet är lika aktuellt som alltid och att det behövs en annan politik att samlas kring. Mohamed, Elsa och Johan har samma intressen. De behöver en ideologisk och orädd vänster, som är villig att både bekämpa högern och våga satsa mer på välfärd och offentlig sektor. De behöver en
samlande vänster, som ett alternativ till borgerligheten och inte som dess komplement! Socialdemokratin och den tillträdande s-ledaren Mona Sahlin har redan klart och tydligt deklarerat att hon varken kan eller vill återställa allt.
Det är här vänstern har en roll att fylla. Vi får dra en lärdom av 90-talets förda politik och aldrig mer ”ta ansvar” för en politik som i praktiken innebär massarbetslöshet, ökande segregation, hårdare asylpolitik, skenande klassklyftor, ökade skillnader mellan stad och landsbygd och ökat avstånd mellan eliten och alla oss andra. Vi måste ställa oss frågor som: Varför är det
naturligt att låna böcker på biblioteket eller gå på museum gratis men inte åka stadsbuss för att ställa bilen?
Ska vi förbjuda tiggeri eller ha en social- och bostadspolitik där alla får plats?
Vi behöver en annan demokratisk ekonomisk politik som en garant till den gemensamma välfärden. Nu måste vi säga högt att det är vänstern mot högern som gäller och att vi
tar kampen!