Ekonomi

Pigavdrag, nej tack

Under det senaste året har olika lobbyorganisationer, med Almega i spetsen, försökt blåsa liv i debatten om pigavdrag. Flaggskeppet har varit Finland, som för några år sedan införde avdrag. Förväntningarna på det s k ”Finlandsförsöket” har varit enorma och många särintressen har, långt innan resultaten fanns tillgängliga, hyllat försöket och talat om alla fördelar som det lett till. Nu senast kom frågan upp ett antal gånger i samband med att regionfullmäktige behandlade budgeten för 2006. Ett flertal borgerliga företrädare försökte utmåla ett pigavdrag som någon form av universalmedicin som både skulle lösa jämställdheten och öka tillväxten. Efter alla dessa vackra ord kan det vara på sin plats att lite noggrannare se vad som egentligen blev effekterna av det finska experimentet och granska övriga argument för ett pigavdrag.

Först och främst måste man konstatera att försöket har kostat betydligt mer än det smakat. Utvärderingen visar att bara 1600-2000 jobb har ”skapats”. Det har också varit ett dyrt experiment, som kostat den finska staten 830 miljoner kronor. För den summan hade man exempelvis kunnat anställa ca 3000 vårdbiträden på heltid. Bara fem procent av de finska hushållen har använt sig av avdraget. Av köpen var hela 85 % olika former av renoveringsarbeten, alltså ett slags permanent ROT-bidrag. Hälften av dem som utnyttjat avdraget sa att de skulle ha genomfört arbetet även utan avdrag. Det är inte heller de lågavlönade som utnyttjat avdraget, utan framför allt höginkomsttagare, villaägare och tjänstemän.

Äldreomsorgen har också använts som förevändning för ett skatteavdrag. Här menar man att ett avdrag skulle underlätta för äldre att få hjälp ”att sätta guldkant på tillvaron”. Inte heller detta är ett hållbart argument! Rent ekonomiskt är det betydligt mer effektivt med skattepengar direkt till den offentliga hemtjänsten, vilket inte minst lokalt i Kristianstad är ett påpekande som dagens nedskärningsmajoritet borde ta till sig.

Som jämställdhetsåtgärd är ett skatteavdrag snarast kontraproduktivt, då det cementerar fast den rådande könsmaktsordningen. Ett avdrag skulle betyda att staten sanktionerar den ojämlika fördelningen av obetalt arbete och männen skulle återigen slippa sitt ansvar för städning i hemmet, genom att en subventionerad, men fortfarande lågavlönad, städerska gör jobbet. Och fortfarande kan ingen svara på frågan: Vem ska vara piga hos pigan!

Den självklara lösningen på kvinnors dubbla, ibland tredubbla arbetsbörda, är att männen tar sitt ansvar och gör mer av det obetalda arbetet.

Ytterligare ett ganska obehagligt, men inte ovanligt, argument i debatten, är att ett avdrag skulle ”underlätta för invandrare att komma in på arbetsmarknaden och integreras i det svenska samhället”. Detta förstärker bilden av att man tar för givet att det är en arbetsmarknad för invandrade (kvinnor). Globalt är det just underprivilegierade och ”illegala” grupper som tvingas lämna sina hemländer och familjer för att utföra hushållsarbete hos mer välbeställda i västvärlden. Människor som hamnar i oerhört utsatta positioner där de tvingas jobba 12-16 timmar om dagen utan några som helst rättigheter och ofta även utsatta för sexuella trakasserier och utnyttjande.
Förutom att argumentet är rent rasistiskt bör det också påpekas att de människor som idag befinner sig i vårt land illegalt, p.g.a. den socialdemokratiska regeringens helt absurda flyktingpolitik, inte skulle tjäna ett dugg på pigavdraget. Deras vistelse i landet skulle inte bli mer legal med ett pigavdrag och de skulle fortfarande få arbeta för slavlöner, utan någon som helst anställningstrygghet.

Sammanfattningsvis kan vi bara konstatera att det inte finns några hållbara argument för en skattesubventionering. Är det äldreomsorgen vi vill värna kan vi lägga pengarna i den kommunala budgeten. Är det jämställdheten som är problemet ligger svaret snarare hos män, som måste ta ett större ansvar för det obetalda arbetet i hemmet. Är det rasismen på arbetsmarknaden och den reaktionära flyktingpolitiken vi vill komma åt, handlar det snarare om att stärka lagarna mot etnisk diskriminering och bilda allians i riksdagen, som gör att socialdemokraterna inte får något inflytande på flykting- och invandringspolitiken.

Mikael Persson
Ordförande V-Kristianstad och ledamot av regionfullmäktige

Ruzica Stanojevic
Vice distriktsordförande V-Skåne och ledamot av Kristianstad kommunfullmäktige

Dela den här sidan:

Kopiera länk